GENOM alla tider: mötet mellan strand och hav. Alltsen mannen som hette Tjelvar fann ön och bröt förbannelsen – att den om dagen sjönk i havet för att varje natt åter stiga upp. Han tände den första elden på Gotland. Sedan har ön aldrig mera sjunkit. Om detta berättar Gutasagan trovärdigt och lögnaktigt, sannfärdigt och påhit-tigt … och om mycket annat därtill som allra först i tiden hände på ön. Somt är sagolikt i den historien, annat sannolikt, annars skulle aldrig så många människor berättat detta för varandra, generation efter generation, till dess att för sjuhundra år sen en skrivkunnig klerk präntade ner vad som sagts.


Grodperspektivet är fullt av begränsningar, liksom ögonhöjden. Att då en gång få vila som havstruten på uppvindarna, skåda landskapets alla berättelser ur nya synvinklar och hålla dem fast. Överblicken, detaljerna du närsynt aldrig anat, sammanhang du inte förstår. Som livet självt; det lilla i det stora och omvänt. Cellen i mikroskopets våldsamma förstoring – det är en snöfrostig dag vid bäckarnas utlopp i Lausviken.


Och tungspetsen i havet! – Norsholmen avsmakar Tellevikens vintersälta.

Utdrag ur boken

Samtligta texter ur boken – Copyright 2009, Christian Stannow

Flygbild över Norsholmen på Fårö

Mitt i Östersjön …


VINDSTILLAN och diset förstärker alla ljud. Årblad doppar i dimman – fränder eller fiender? Gryning, skymning, ror i lä – segelduken slår och slår mot riggen. Milslångt uppifrån dånet ur rymden – jetstrimmans streck i ejderungens pupill.

Torva av och den gamla hamnen berättar om främmande kuster.

Björkdroppens höstglöd tänder Uggårde Roir.

Sena gäss över livmodern vid burgen.

Historien är det rum tiden lever av.

Lägg till detta alla öars förbannelse –alltings återkomst.

Årstiderna rusar förbi.

Att aldrig kunna lämna, att alltid, alltid vända åter:


Allt är bundet i ringar.

Boland skall detta varda.

Flygbild, Rojsu på Stora Karlsö

VÄLDIGA sockerbitar på åkern,

måsarnas notskrift.

Det var en gång ett landskap,

kommer du ihåg? Arbete. Odling. Kultur.

Stajnkalmar, vastar, brandsäd, lamben och

åjken, skejdgardstun, di sma undar jordi …

Det var en gång.

NÄR VISBY fallit 1361 återstod mycket jobb för Valdemar Atterdag och hans anhang. Bytet från brandskattningen var en besvikelse. Desto större anledning att grundligt rannsaka, härja och plundra den rika landsbygden, innan det var dags att återvända till Danmark. Folket på Storsudret var ännu inte kuvat. Knektskarorna drog dit för att ta vad som fanns att få av rika storbönder och styva stenmästare. När motståndet krossats på näset norr om Fide kyrka låg det rykande landet försvarslöst vidöppet.

Säkert gick Unghansens dotter mången gång härnere längs stranden, förbi kålgården vid fiskeläget, över strandängarna, under lärkorna. Hon som blev danakonungens frilla. Gick barfota ut i vattnet och bara såg, ännu ovetande. Vattnet som siden runt benen. Gick allt längre ut.

Lågvatten, högtryck, stiltje. Gårdens båtar uppdragna, i ro mellan länningarna. Stenarna ligger kvar.

BLÅSTEN busar med rotorblad eller väder-- kvarnsvingar. Livet kräver bröd och kraft. Somliga förblir bönder, pigor, herdar, mjölnare, landstrykare, tillfälligt folk från främmande land. Andra lever som stenhuggare,fiskare, navigatörer, stadsbor, elektriker. Och när tiden är liden kräver döden de sina av ön, möter i backen mot havet, på kvior mellan vastar.


Öar är som människor. Ensamma, nakna, tysta, skrytsamma, förälskade, lynniga, förbannade, fulla av nåd. I gläntor mellan dungar, på sandstranden eller invid den solheta rauken.

Även de lyckligaste av öar, likt Atlantis, kommer en gång att sjunka i havet.

Egentligen finns det bara en ö, ingen annan.

Men människan är ingen ö.

GÅ UPP genom vindögat och fall av mot land. Närma dig stranden med en viss försiktighet, som främmande sjömän i alla tider. Undvik dvalgrund och rullgrus, sandrev och pallkantens bränning. Vädra mot brisen och rid på havstrutens rygg in över bygden.

Sagorna, legenderna, pergamentsbreven och krönikorna, Statistiska centralbyråns tabeller berättar nästan allt om ön. Men inte allt. Du måste själv fylla sinnena för att riktigt komma dit.

Där väntar gårdskattens sträva tunga. Björnbäret pressat mot gommen. Svalkan i lä av kalkmuren.

Traktorn kryper på åkern. Längst ut på udden skaver tvåmänningen mot havet.

Innanför är du hemma.

Jord må ingen sälja,

om ej trångmål nödgar därtill.


SÅ STÅR DET skrivet i Gutalagen. En sträv sats som säger mycket om hur viktig ägan- derätten var för medeltidens fria bönder. Och underförstått: när som helst kunde onda tider, ofärd, dåligt väder, mord och röveri skaka om en familjs hela existens. Gården var grunden för det bondesamhälle som byggde Gotland. Så långt bak man kan följa kulturlandskapets historia finner vi kvarlevorna, med arkeologernas och kulturgeografernas hjälp: tvåtusen år gamla fornåkrar, husgrunder, stensträngar i ängena.

Men det finns en fortsättning på meningen ovan:

Då tillsäge han närmaste fränder med sockenmän och ättemän, och de pröve, vad som nödgar.


Historien är det rum tiden lever av.

Gotland  i fågelns öga

“En resa i tid och rum över det gotländska natur- och kulturlandskapet”